REST IN PEACE fast ändå inte
Idag höll jag på att dö. SÅ kan det gå om man städar trappuppgångar samtidigt som man har vätskebrist och därför är ganska yr i huvet. Jag höll på att ramla ner för en stentrappa baklänges. DET var faktiskt konstigt att jag inte gjorde det utan lyckades överleva med tanke på att jag tappade kontrollen över kroppen helt och hållet. Jag är ganska glad att jag överlevde för jag hade inte velat dö i mina fula jobbkläder, svettig och äcklig i en trappuppgång.
En annan upprörande sak som hände i trappuppgången var att jag mötte en pensionärsgubbe som bodde där. Han frågade om hon som brukade städa var på semester. Jag sa ja och att jag var vikarie för henne. Då sa han: ”hhöhöhö ja man måste ju lära sig..”
Jag blev grinig. För det första så kan jag redan städa trappor, det kan vem som helst som inte är rullstolsbunden . För det andra så är jag inte vikarie för att lära mig hur man städar. Jag är vikarie för att jag måste ha pengar, inte för att jag planerar en karriär inom städyrket!! Jag HATAR när folk tror att jag är städare på heltid! Jag hatar att vara städare. Dock är ju jobbet ganska spännande just nu eftersom man aldrig riktigt kan vara helt säker på att man kommer hem levande efter ett arbetspass! I övrigt var det nån jävel som hade roat sig med att hälla ut 4 kilo gräs (inget roligt gräs) i hela trappuppgången bara för att jag skulle få öva på städyrket och utvecklas som städare. Jag är ytterst tacksam…
I natt när jag skulle sova hörde jag otrevliga ljud från mina grannar.. sånna ljud som man INTE vill höra, helt sjukt extrema sånna ljud! Jag ska gå ner och knacka på och tipsa om att dom ska börja binda varann och stoppa in bollar i munnen så att det låter mindre. En del gillar ju sånt tydligen.
Snart ska jag iväg och jobba igen. Hoppas jag inte dör, eller jaa..man får hoppas vad man vill.
Lite bilder för att illustrera mina framtidsvisioner:
Inte en vision
En vision som ska bli sann
